Kulturen tar sig genom bruset

Hej!

Det är fyra dagar kvar till valet. Lag och ordning, sjukvård och välfärd, samt energi och kärnkraft toppar som väljarnas viktigaste frågor. En ganska liten del av valrörelsen rör kulturfrågor (och vart tog skolan och klimatet vägen?).

Ändå tar sig kulturen genom bruset, inte sällan i form av enkäter. Kulturradion i P1 har till exempel frågat partiledarna om ett konstnärligt verk som betytt mycket för dem rent personligt. Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar valde tv-serien Seinfeld. Moderaternas Ulf Kristersson höll upp ett fotografiskt verk av Elisabeth Ohlson föreställande fotbollstränaren Pia Sundhage.

Flera partiledare talade om böcker. Statsminister Magdalena Andersson valde Never let me go av Kazuo Ishiguro, Johan Pehrson valde Blonde av Joyce Carol Oates och Annie Lööf valde Flickan och skulden av Katarina Wennstam.

Det är lätt att göra sig lustig över den här typen av enkäter. I somras skrev Alex Schulman en krönika om det i DN: ”Det är ett ängsligt gäng som träder fram, skakiga ben på tunn kulturell is. De verkar rejält skärrade för de inser väl att det är en svår balansgång. De vill vara kulturellt medvetna, kunniga. Men de vill för allt i världen inte framstå som fisförnäma eller förmer, sånt kan skrämma bort väljare. De vill kort sagt kunna säga att de uppskattar Proust precis lika mycket som Knasen.”

Jag är inte lika kritisk som Alex Schulman. Tvärtom gillar jag när någon berättar om sin kulturkonsumtion. Inte bara kan det ge roliga och oväntade tips, det visar också upp människor som läsande. Det kan aldrig vara fel.

I den andan har också Svenska Förläggareföreningen uppmanat politiker att skriva på Instagram om vilken bok som formade dem.

Bland dem som svarat finns näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson, som skriver om PC Jersilds Barnens ö, och utrikeshandelsminister Anna Hallberg som skriver om Sylvia Plaths Glaskupan.

Riksdagsledamoten och Liberalernas kulturpolitiska talesperson Christian Nylander lyfter fram ungdomsboken Trälarna av Sven Wernström. Han skriver också att läsning påverkat honom genom livet.

Jag blir nyfiken och mejlar honom. Bara någon timme senare svarar han: ”Jag läser väldigt mycket och tycker att böcker påverkar mig på olika sätt. Ibland direkt, ibland på ett mer indirekt, närmast diffust sätt.”

Han nämner några böcker han läst på sistone, som Att komma hem ska vara en Schlager, Nästa som rör mig och Romantic Outlaws. Han funderar på om det finns en gemensam nämnare för vad hans bokval handlar om: ”Kanske om den romantiska människosynen om frihet. Eller kanske om friheten i att resa. Jag vet inte, men ibland påverkar böcker mig som sagt på ett diffust sätt som jag inte riktigt kan beskriva.”

Åsa Eriksson, riksdagsledamot för Socialdemokraterna, har också skrivit ett inlägg på Instagram om boken som formade henne. Hon lyfter fram Per-Anders Fogelströms Stad-serie.

När jag mejlar henne och frågar säger hon helt ärligt att hon läser betydligt mindre skönlitteratur än hon önskar. Riksdagsarbetet innebär så mycket annan läsning. Men sedan räknar hon ändå upp böcker som Fredrik Backmans Björnstad-serie och Nina Wähäs Testamente, ”som inte var långtråkig en sekund”. Liksom Christer Nylander tycker hon sig se en röd tråd i sina val av böcker: ”det handlar om människor som har det svårt på olika sätt men som efter mycket trassel hittar fotfästet. Och så ser ju livet ofta ut, även om det inte syns på tjusiga bilder på instagram.”

Det är resonemang som ligger en bit från Alex Schulmans beskrivning av kulturellt ängsliga partiföreträdare. De visar att böcker och läsning förstås har en helt naturlig plats också bland politiker.

Men jag vet inte om deras svar gjorde det lättare att välja nu på söndag.

/Patrik

Bokonsdag, september 2022