Det kom en fråga med e-posten. Signaturen Anna skrev och undrade ”Varför heter det gatukök men inte gatusopare?”
Det är en ganska typisk språkfråga. Något som tycks ologiskt i språket väcker nyfikenhet. Varför är det ett u efter gat i det ena ordet men inte det andra? För att få svar på frågor om ord och deras böjning, betydelse och ursprung börjar jag nästan alltid med att slå i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, SO. Där finns svenskans vanligaste ord förklarade, och deras historia kortfattat beskriven.
I Svensk ordbok hittar jag gatukök, men inte gatkök, respektive gatusopare men inte gatsopare. Det är alltså korrekt som Anna skriver. Man kan läsa i ordboken om respektive ords ursprung, som att gatukök dök upp 1961, medan gatsopare är betydligt äldre. Första belägget för gatsopare är från 1669.
Men mer än så finns inte i Svensk ordbok. För att kunna svara Anna behöver jag veta mer, och går därför vidare till Svenska Akademiens ordbok, SAOB.
SAOB är den historiska ordboken, och den innehåller mer utförliga beskrivningar av orden. Den är lite annorlunda ordnad; sammansättningarna med gat- och gatu- finns samlade under uppslagsordet gata. Det anges också att just det uppslagsordet skrevs 1928. En uppgift som kan vara bra att ha bakhuvudet, eftersom en del hunnit hända under de snart hundra år som gått sedan dess. Gatukök, som kom på 1960-talet, finns till exempel inte med. I stället hittar man sammansättningar som gatlöpare, ett ord som försvunnit in i historiens dimmor.
Det går att bläddra till början av SAOB, som i fysisk form består av 38 band. De första uppslagsorden i det första bandet, som abakus och abborre, skrevs 1893. De sista orden som finns i band 38, som åsna och åvila, skrevs 2021. Orden på ö väntar fortfarande på att föras in i band 39. Det är tydligt när man bläddrar att det gick lite långsammare i början och att det gått snabbare att skriva på slutet. Uppslagsordet svår skrevs till exempel 1999.
Svår är förresten ett roligt adjektiv eftersom det, vilket framgår av SAOB, har bytt betydelse. Ursprungligen betydde det ’som har stor vikt’, och var alltså motsats till lätt. Men denna betydelse har övertagits av adjektivet tung. Lätt däremot används fortfarande som motsats till både tung och svår. Man kan alltså säga ett lätt test och en lätt väska. Men en svår väska måste numera syfta på en väska som är klurig att öppna eller på annat sätt besvärlig.
Tillbaka till gatsoparen. Vid sammansättningen gatsopare står uppgiften om första belägg 1669, och bredvid uppgiften: ”Risingh Kiöph. 97”. ”Rising” syftar på Johan Risingh, en författare ämbetsman och författare som levde under stormaktstiden i Sverige medan ”Kiöph” syftar på källan, alltså i vilken text av Johan Risingh som man kan hitta gatsopare. Siffran 97 anger var i texten som ordet förekommer. Det framgår också att det historiskt använts flera fogevokaler för soparen: gat-, gate- och gatu-.
Bläddrar man en bit upp finns det en förklaring. Om det blir gat- eller gatu- regleras av sammansättningens eller textens stil: ”I officiellt o. tekniskt språkbruk föredrages typen gatu-, i det otvungna vardagsspråket gat-. Ord som huvudsakligen tillhöra det förra, ss. GATU-RENHÅLLNING, GATU-VÄSEN(DE), använda därför sällan typen gat- (det senare ordet sannol. aldrig), medan däremot ett i vardagsspråket så vanligt ord som GAT-STEN numera aldrig annat än möjl. i konstlat språk torde kunna förekomma med formen gatu-”.
Det finns många sammansättningar med gat- och gatu-. Några betyder nästan samma sak, som gatlykta och gatubelysning. De allra flesta sammansättningarna med gata som förled har formen gatu-: gatunämnd, gatukök och gatukravaller. Några har formen gat-: gatlopp, gathörn och gatsten. Och ett fåtal varierar mellan gatu- och gat-: gatubeläggning och gatbeläggning, gatubredd och gatbredd, gatuskylt och gatskylt.
Det vanligaste i svenska sammansättningar är att man inte har någon bokstav alls, eller ett s, kallat ”foge-s”. Men just ord som slutar på -a uppför sig lite olika. Om de står först i en sammansättning kan a:et ändras till -e, -o eller -u. Ödla får ett e i ödlefötter, lada får ett u i ladugård, känsla får ett o i känslostyrd. De olika vokalerna är rester från fornsvenskan.
Oftast är det inte förutsägbart vad det blir för bokstav. Blir man osäker finns många sammansättningar i Svenska Akademiens ordlista, SAOL. Hittar man inte sammansättningen där, kan man ändå få en uppfattning genom att titta på andra liknande ord.
Men jag går inte vidare till SAOL utan stannar i SAOB. Uppslagsordet gata har nämligen mycket mer att ge. Där finns olika betydelser av gata liksom uppgifter om hur ordet används, och bland sammansättningarna finns nya ordled som lockar.
Jag fastnar vid gatloppet. Det är ett märkligt och riktigt gammalt ord, använt sedan 1300-talet. Det beskrivs målande i ordboken som ett straff ”… bestående däri att den dömde en l. flera gånger fördes fram o. tillbaka mellan tvenne led av karlar, vilka, då han passerade, gåvo honom var o. en ett slag med en käpp på hans blottade rygg”.
Straffet är sedan länge glömt; numera används ordet bildligt. Jag slår i Dagens Nyheters arkiv och ser exempel på en rektor, en journalist och en politiker som fått löpa gatlopp, alltså utsatta för ett ”drev”, som vi ofta säger numera.
Sammansättningen i SAOB leder till att jag vandrar vidare. Varifrån kommer egentligen lopp? Uppslagsordet, författat 1941, visar sig vara ett oväntat brett ord. Där finns ett trettiotal betydelser uppräknade. Framför en hel del betydelser finns ett kors, vilket betyder att de gått i graven. Men det finns många kvar, allt från ”löpning under tävlan”, ”fingrarnas löpande över ett musikinstrument” och ”tidens gång” till ”förlora”, ”himlakropps rörelse” och i sammansättningar som tarmlopp och buklopp (då gäller det att hålla sig i närheten av en toalett!).
När man klickar på loppets etymologi, får man ordets koppling till löpa (som använts sedan 1200-talet). Där står också ordet bröllop, och det kan man ju inte låta bli att klicka på. Det visar sig lika gammalt som löpa, och vara en sammansättning av brud och löpa, antagligen syftande på någon sed från forntiden.
Jag måste till slut hejda mitt digitala bläddrande. Frågeställaren får ett svar och återkommer snabbt och tackar. Själv är jag kanske ännu mer tacksam, för att jag fått en anledning att vandra mellan orden, så som man kan göra i ordbokens värld.
Publicerad i Svenska Akademiens årsberättelse 2022
Svenska Akademiens ordböcker
Svenska Akademiens ordbok (SAOB) är en historisk ordbok som beskriver svenskt skriftspråk från 1521 till våra dagar. SAOB omfattar 38 band och cirka 500 000 uppslagsord. Det första bandet färdigställdes år 1898, det senaste 2021.
Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO) ger en ingående beskrivning av ordförrådet i modern svenska. Tyngdpunkten ligger på vad uppslagsorden betyder, hur de används och uttalas.
Svenska Akademiens ordlista (SAOL) betraktas som den inofficiella normen för stavning och böjning av modern svenska, men ordlistan ger även viss information om ords betydelser.
Du kan söka i alla tre ordböckerna på svenska.se